2 aug tisdag

Sommar, sommar, sommar!

Sommar, vilken fantastisk tid. En tid när skapelsens under och fantastiska mirakel blir tydliga och närvarande. Solen värmer, barnen leker, havet omsluter oss när vi svalkas och Gud känns mer närvarande i ljumma sommarkvällar med nära och kära än på länge. Vi är mer närvarande och mottagliga. Det är också konstaterat att vårt samhälle erbjuder större öppenhet under sommaren änunder vintern. Sommaren påverkar oss på ett genomgripande sätt, både kroppsligt och andligt.

Trots detta fantasiska myller av liv och tacksamhet är sommaren och kanske än mer semestern, en tid för många då livet ställs på sin spets, när livet prövas och kanske vänds det upp och ner. För i skuggan av livets välsignelser och mirakel trycker allmänmänskliga förväntningar och förutsättningar på. Barnen måste ju vara lediga. Utflykter dagligen ska fylla semsterschemat. Allt kostar. Värmen uteblir. Vad ska barnen berätta när de åter kommer till skolan. Bilden av den rogivande sommaren med utrymme för eftertanke tynar bort och ersätts av otillräcklighet och dåligt samvete. Kanske ersätter vi otillräcklighet med något som på kemisk väg dämpar våra känslor.

Nu i sommar har jag mer än någonsin tänkt på alla medmänniskor därute, inklusive mig själv, som under semestern tappar sitt andliga fokus och glömmer bort allt det vackra och fantastiska som vi även i den mörkaste stund har att vara tacksamma för. Reflektionen påminner mig om den andliga disciplinen. Att erinra oss om att vi i livet med Jesus är älskade, villkorslöst. Att våra barn är älskade. Att det finns en välsignelse i att bara varaÄ med varandra och med Jesus. Det ger oss inte mer pengar, mer tid, bättre väder eller fler vänner. Men det ger något större, något som inte tar slut eller tappar betydelse när semesterkassan ebbat ut eller solen gått ner. I livet med Jesus kan vi dela våndan kring vår otillräcklighet med honom. Det ger oss ytterligare en dimension av livet och vad som är viktigt och värdefullt. Att ge av kärlek istället för billig nåd. Att njuta av livets och naturens mirakel när ekonomin inte tillåter annat. Att se det stora i det lilla. Att njuta av varandra. Självklart förstår även jag att detta är lättare sagt än gjort och därför kanske den här texten eroderar sig själv. Men jag kände trots det att jag ville skicka en tanke, kanske mycket för att också påminna mig själv om att vi alla är människor som lever och knådar livets utmaningar. Vi är inte ensamma och vi är alla älskade. Dessutom fick jag möjlighet att reflektera för mig själv, kring den andliga otillräcklighet jag lätt känner när jag inte varit "andlig nog" under en period. Liksom med andra förväntningar ska vi påminna varandra om att det inte är prestationer likt antalet timmar bön eller flest grilladekarréskivor som ger oss tillträde till Guds nåd och kärlek. Det är genom att tro som vi bereds väg till gemenskapen med Gud!

Av Fredric Strömberg

Kategorier

Vardagstankar

Om bloggen







Kalle Spetz

Jag är ansvarig för församlingens nya blogg. På bloggen vill jag låta flera skriva och dela sina erfarenheter av att vara med i församlingens gemenskap. Alla som skriver är inte medlemmar i församlingen och alla har inte en kristen övertygelse men de delar församlingens gemenskap av olika anledningar.

Kommentera gärna men jag vill att du håller en respektfull och kärleksfull ton. Det är inte detsamma som att du inte får ifrågasätta eller ge uttryck för att du tycker och tror på ett annat sätt.

Vill du kontakta mig är du välkommen att skriva eller ringa tfn 0735-284328, kalle@skillingemissionshus.se